VÄNSTRA STRANDEN

Trump och Grönland: Ge inte vika för en gangster

President Donald J. Trump, ledare för NATOS största militära nationella kontingent, har krävt att få äga Grönland, ett territorium som är en del av NATO-allierade kungariket Danmark men har ett långtgående självstyre. Trump har vidhållit att han ”måste” ha Grönland och inga förhandlingslösningar har bitit. Topplocket verkar nu ha gått på Trump när hans NATO-allierade genomför en gemensam NATO-övning för att stärka säkerheten i Arktis. De medverkande NATO-allierade skall straffas med tullar på alla varor som exporteras till USA.

I skrivande stund har både Emmanuel Macron och Keir Starmer kallat Trumps hot om höjda tullar mot vissa europeiska länder för totalt oacceptabelt och malplacerat. Regeringsföreträdare i Tyskland – som inte är direkt berörda – meddelar att de förutsätter ett gemensamt europeiskt svar. Europeiska rådet och kommissionen har meddelat att den territoriella integriteten för medlemsländerna är okränkbar och att man är bestämd i att samordnat försvara den nationella suveräniteten. (Le Monde 17 jan 2026)

Det lite komiska (eller kanske inte) i sammanhanget är ju att orsaken till Trumps hot är en NATO-övning för att stärka säkerheten på Grönland. Var det inte just säkerheten Trump använde som argument för att vilja äga Grönland? Jo, men hans argument om att det bara finns hundslädar som försvar är inte bara föraktfullt mot både Grönland och Danmark, det är också falskt. Det spelar ingen roll hur stark säkerheten är på Grönland eftersom Trump inte anser att någon annan eller något internationellt samarbete skapar den säkerhet han syftar på. Säkerhet för Trump är detsamma som äga, kontrollera, styra och dominera. Vi andra kallar det auktoritärt styre, diktatur eller varför inte socialt dominansbeteende.

Trump spelar inte efter reglerna och han accepterar inte domaren. För honom finns det bara ett politiskt mål och det är att göra USA stort och mäktigt (igen). Som Martin Liby Troein skriver klokt i DN så finns det ingen poäng med att försöka förstå Trump enligt någon form av diplomatisk logik. Trump är en gangster, en flåbuse på ren svenska, och han agerar som en sådan. Han är just nu starkast på den här gatan och då får alla andra finna sig i det. I alla fall enligt honom själv. Det är just för att motverka sådana här maktfullkomliga despoter vi har folkrätten, den internationella regelstyrda ordningen. Och nu är inte läge att diskutera förändringar i densamma, istället är det nu vi skall hålla fast i den. Hårt, uthålligt och intensivt.

Förra gången Sverige hade en allvarlig diplomatisk kris med USA var efter Olof Palmes tal 1972. Palme likställde de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972 med andra illdåd i historien som Babi Jar, Treblinka och Guernica. Konsekvensen blev att den tillträdande svenske ambassadören Yngve Möller inte var välkommen till Washington. Men också att den amerikanske ambassadören inte återvände till Stockholm efter julhelgen hemmavid. Alla diplomatiska kontakter fick ske på lägre nivå, och som den mångårige diplomaten Jan Eliasson skriver så blev det ett okonventionellt diplomatiskt arbete med luncher på stan och kontakter med kongressmän, senatorer och universitet. Inte förrän på våren 1974 normaliserades förbindelserna. Men en lärdom var att inte vika ner sig. Sverige höll fast vid sin skarpa kritik av USAs agerande i Vietnam, och den linjen upprätthölls av andremannen i Washington, Leif Leifland, som fick axla rollen som chargé d’affaires i Washington. Efter krigets slut gav den amerikanska administrationen Sverige rätt, kritiken var legitim.

På samma sätt måste Sverige, och EU, nu hålla fast vid de principer som finns uttryckta i folkrätten, hålla fast vid den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten utan att vika en tum. Trump är ingen förhandlare eller affärsman, han är en gangster. Hur bemöter man en sådan? Man samlar ihop ett större gäng, ställer sig i vägen och vägrar ge vika när Trump skriker och viftar med armarna. Man säger – vi är redo att prata när du lugnat ner dig. Det kräver självdisciplin, beslutsamhet och strategisk förmåga av de europeiska staterna. Låt oss hoppas att den kraften finns i EU (och det europeiska NATO) och att Sverige kan vara en medspelare och inte en passiv publik på läktaren.

***

PS Det har funnits andra presidenter i USA – nedan en bild från Roosevelt Island i New York med en skulptur av Franklin D Roosevelt.

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

Dömas till vård eller fängelse? En evig fråga

Vi har fått en uppflammande debatt om rättspsykiatrisk vård, fängelsestraff och vårt behov av skydd från farliga personer. Bakgrunden är två bestialiska mord på kvinnor under julen men också morden av två äldre personer i somras. Sannolikheten är hög för att gärningsmännen i alla dessa fall skulle kunna komma att bedömas vara psykiskt störda under gärningen.

I de flesta andra länder kan en gärningsperson inte dömas för ett brott om hen inte anses tillräknelig, alltså kan anses ha ett moraliskt ansvar för de gärningar hen utfört. Men i Sverige ställs alla inför domstol, en del döms till rättspsykiatrisk vård och andra till fängelse. Under 00-talet dömdes alltfler gärningspersoner till fängelse än tio år tidigare, utan att någon lagändring skett. 2002 kom en utredning (SOU 2002:03) vars direktiv var att föreslå

en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Enligt våra direktiv skall reformen åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen skall också syfta till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbehov.

Syftet var alltså att hålla isär vårdbehov och straffpåföljder. Rättspsykiatrin skall inte användas för att skydda samhället från farliga personer och personer som kan antas kunna ta ansvar för gärningarna skall dömas till fängelse. Utredningen var omfattande men ett av nyckelförslagen var att begreppet tillräknelighet skulle införas i det svenska systemet. Utredningen betonade också att vårdbehovet skulle stå i centrum, oavsett om den skedde i fängelse eller på psykiatrisk klinik. Syftet var också att utvecklas ett mer humant system än det som dittills hade varit i kraft. Utredningen föreslår också att samhällsskyddet skall tillgodoses genom en tidsobestämt förvaring för dem vars vårdbehov uttömts eller avslutats eller dem var fängelsepåföljd har avslutats. Det är exakt samma förslag som den nuvarande regeringen nu, nästan ett kvarts sekel senare nu lanserar. Utredningen, som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 1999, kallade sig psykansvarsutredningen och leddes av Sten Heckscher.

Men det hände ingenting avseende de juridiska frågorna. Propositionerna handlade om vårdkedjor, samordning och ekonomiskt ansvar. Men år 2008 tillsattes en ny utredning av regeringen Reinfeldt (SOU 2012:17) vars uppgift var att föreslå lagändringar i linje med den större reform som var förväntad mot bakgrund av psykansvarskommittén ovan. Syftet var att avskaffa begreppet rättspsykiatrisk tvångsvård, så skrev ministrarna Göran Hägglund (KD) och Beatrice Ask (M).

Inte heller den utredningen gav särskilt mycket. Det blev aldrig i någon proposition som avsåg att genomföra avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som ministrarna utlovat. Det som kom var ytterligare tekniska förslag om kommunikation, ordning och säkerhet kring de rättspsykiatriska vårdenheterna. Remissinstanserna var kritiska och det politiska intresset ljummet. Fortfarande finns inte begreppet tillräknelighet i svensk lagstiftning. (Jag är inte jurist, rätta mig gärna om jag har fel.)

För fem år sedan skrev Petter Svensson, då redaktör på Norstedts Juridik, om en ny avhandling av Tova Bennet som rörde straffansvar att i vissa lägen tycktes rättspsykatrin vara enda sättet för gärningspersoner att få den psykiska vård eller ehandling som personen behöver. Risken, menar Svensson, är att man dömer till vård trots att andra påföljder vore mer straffrättsligt korrekt.

Vårdplatserna inom den öppna psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna. Oavsett straffrättsligt system för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare kan bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Denna realitet kan också, mer eller mindre medvetet, styra bedömningarna av hur rättsliga och rättspsykiatriska aktörer ser på själva skuldfrågan. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, trumfar över straffrättslig teori.

Idag talar vi om åtminstone tre avskyvärda dåd som med största sannolikhet utförts av psykiskt störda gärningsmän. Om de döms till vård eller fängelse, eller döms alls, är en framtida fråga. Allvarlig psykisk störning är ingen diagnos utan ett juridiskt begrepp i vår lagstiftning. Man får inte då inte dömas till fängelse. Men alla ställs inför domstol, domen kan bli fängelse även om man anses ha lidit av en psykisk störning. Vården skall då ges i fängelset. Resurserna för det är dock inte tillräckliga.

Den diskussion som förs nu och som ställer frågan om varför dessa personer inte var tvångsomhändertagna eller hade dömts till rättspsykiatrisk vård väjer för de svåra frågorna: 1. Ingen kan veta om en person är farlig eller ej. Vissa villkor, ibland självförvållade, kan skapa farlighet. Sjukdom kan komma och gå. En påföljd bygger på tanken om skuld, och skuld kräver medvetenhet om sina handlingar. 2. Det är ytterst politiska beslut som ligger till grund för var gränserna går mellan ”sjuk” och ”frisk”. Och oaktat att vi inte godtyckligt låser in en person som begått ytterst allvarliga brott hela livet – oavsett sjukdom eller ansvar – så kommer vi alltid att leva med risken att vederbörande en dag kommer ut.

För det första är frågan om tillräknelighet central, och den är inte löst. För det andra finns det en vällovlig men verklighetsfrämmande idé i psykiatrin att personer som lider av psykisk ohälsa skall ta stort eget ansvar för sin behandling. För det tredje vet vi att återfallen efter psykiatrisk vård är lägre än efter fängelsestraff. Jag vet inte om en ny utredning (för vilken gång i ordningen…) är på sin plats. Men fokus på dessa tre ting vore kanske ett fall framåt.

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.

A Sky View of Earth From Suomi NPP av NASA Goddard Photo and Video u00e4r licensierad under CC-BY 2.0

En bref: Populister skall inte styra utrikespolitiken

Det finns många exempel på hur populister och högerradikala rörelser sätter sig över eller motarbetar den internationella rättsordningen. Och det är skälet till att populistiska och högerradikala rörelser inte bör ha inflytande över internationell politik: De godtar inte den grundläggande principen om behovet av en normativ och regelbaserad ordning i internationell politik utan agerar kortsiktigt och ofta impulsstyrt. Populismen tenderar att personalisera och politiskt polarisera utrikespolitiken till priset av nedgradering av diplomati, nationell säkerhet och långsiktiga regelbaserade ordningar.

Så skrev jag på Dagens nyheters debattsida den 11 november 2025. Bakgrunden är att jag noterat hur de populistiska rörelserna världen över har en gemensam egenskap; de är inte intresserade av den internationella rättsordningen eller av de globala normer som utvecklats efter andra världskriget.

I vissa lägen handlar det om regelrätta brott mot den konventioner och normsystem som man lovat att upprätthålla, i andra bara om att man ställer sig utanför alla diskussioner som syftar till att skapa eller utveckla folkrättsliga regleringar kring migration, territoriella anspråk eller mänskliga rättigheter.

Under lång tid var det diktaturerna som var de mest flagranta bovarna när det gällde brott mot internationella regleringar. Och ja, Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien tillhör fortsatt skurkarna. Men det som tillkommit är att i många demokratiska stater, den grupp som trots allt försökt upprätthålla rättsordningen, skiftar nu makten till populister som – under demokratins täckmantel – underlåter att genomföra eller kontrollera att den internationella rättsordningen upprätthålls.

Det internationella samhället är anarkiskt och därför krävs ömsesidiga förbindelser och överenskommelser för att upprätthålla fred och frihet. Konflikter löses då med hjälp av medling och hänvisning till rättsregler. Det finns, trots allt, därmed det som är mer rätt och det som är mer fel. Det är inte bara den starkares rätt som gäller.

Små stater som Sverige tillhör dem som kommer att förlora mest på att den internationella rättsordningen monteras ned. Säkerhet, fred och öppenhet är i stöpsleven för dessa stater. Så är det också för Nederländerna, Ungern och Storbritannien (för att nämna några europeiska länder) men de populistiska krafterna ser inte de långsiktiga effekterna utan är förblindade av revanschism och en form av rättshaverism.

Populismen finns både här och där i partipolitiken men för första gången efter andra världskriget har USA – som länge var pådrivare – fått en ledare som fullständigt struntar i både rättsordning och internationell solidaritet. Och för första gången efter 1945 kontrolleras regeringsmakten i flera västeuropeiska länder av populismens idéer.

Ge inte makten över utrikespolitiken till populister.

(Detta skriver jag den 20 novermber, 80 år efter inledningen av Nürnbergrättegångarna. Ett förfarande som fått bli en förebild för hur krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord hanteras – just det, inom ramen för en internationell rättsordning.)

Kanon för kultur – men strunta i kringbjäfset

Tisdagen den 2 september avlossades då den stora kulturkanonen i direktsändning och direktrapportering.

Många är de som ondgjort sig över att en s k kulturkanon (dubbeltydigheten i ordet i skrift är rolig i sig) skulle tas fram, och många har också beklagat den – dess innehåll, dess förekomst och/eller dess presentation – när den kom. För min den stänger jag öronen när Lars Trägårdh pratar på. Osammanhängande och pretentiöst, banaliteter sagda med manlig eftertryck. Men det är oviktigt, det viktiga är vad som faktiskt ligger på bordet. Listan.

I Sveriges radios Studio Ett diskuterades ”listan” på 100 verk eller företeelser av tre herrar (Johan Hilton, Mustafa Panshiri och Björn Wiman). Endast Panshiri var positiv. För mig är det symptomatiskt att just han som inte är född i Sverige och som arbetat som polis var positiv. Som uppvuxen i arbetarklassen vet jag vad den så kallade dolda läroplanen är för någonting. Det är allt det som den bildade medelklassen vet att man måste veta men som ingen berättar för dig att du måste veta.

Jag hade förmånen att växa upp i ett hem där det fanns en positiv inställning till läsning. Själv släpade jag hem kilovis med böcker från det lilla lokala biblioteket i Krokslätt och min mamma tittade nyfiket igenom allt – inte för att kontrollera som jag naivt först trodde utan för att hennes egen bildningstörst drev henne. Det var hon som köpte böcker av nobelpristagare och hon som följde med mig på bokrean. Pappa läste också mycket, men kanske mer om upptäcktsresor, strapatser, världsomseglingar och äventyr på Nordsjön.

I sjunde klass tog vår lärare i svenska, Ulla Hjulström, med klassen på teater. Jag hade aldrig varit på teater och jag tror att den första pjäsen var ”Den girige” av Molière men är inte helt säker. Jag förstod inte så mycket av själva handlingen men det blev en epifani – alltså en till synes enkel händelse som öppnade ett helt flöde inom mig. Jag blev teaterfrälst! Under skolgången men framförallt när jag under några år efter fyllda tjugo kunde leva mitt eget liv gick jag på snart sagt varenda pjäs som sattes upp på Stadsteatern. Lycka.

Det är så som jag ser på denna kulturkanon. Man kan diskutera de verk och företeelser som är med och de som valts bort. Men jag har svårt att se att något av dem som inkluderats inte borde varit med. För mig är den som en stor adventskalender – varje verk är en lucka, öppna den och du kan ta dig vidare in i ett helt nytt landskap.

Läs Sjöwall-Wahlöös ”Den vedervärdige mannen från Säffle” och dra i trådar och landa i Bo Widerbergs ”Mannen på taket” och följ honom vidare till kritiken mot svensk filmpolitik. Eller lyssna på Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och lyssna på den judiske flyktingen Georg Riedels basgångar och fundera på hur han kom hit och hur svensk folkmusik möter blå toner från den amerikanska södern. Och nu är detta inte längre den dolda läroplanen, det är tillgängligt för alla.

Sannolikt kommer den bildade medelklassen och hitta andra koder för att avgränsa och exkludera, men här finns i alla fall en väg in. Nu återstår det viktigaste – var är politiken, resurserna och infrastrukturen för att göra allt detta operativt? Var är pengarna till studiecirklar, folkbildning, folkhögskolor och nyutgivningar? Var är den stora borgerliga kulturpolitiken, den som krävs för att upprätthålla ett kulturarv? Kulturminister Parisa Liljestrand har inte visat någon som helst vilja eller förmåga att driva fram de resurserna. För det skall hon ha mycket kritik, och jag tänker fortsätta rikta den mot henne, men inte för en ganska vettig lista på viktiga referenser i svensk kulturhistoria.

”Landet utanför” – En nödvändig berättelse om Sverige och kriget

I dagarna är det 80 år sedan freden 1945, det andra världskriget var äntligen slut. Men det pris världen fick betala var ohyggligt och har präglat utvecklingen inte bara i de krigsdrabbade länderna utan i hela världen. Vi har inte varit förskonade från krig sedan 1945 men de har inte haft samma världsomspännande konsekvenser som det krig som startades av en lättkränkt österrikisk korpral. Jag har ägnat många år av min livstid åt att försöka greppa, förstå och analysera det som hände de där åren. Jag har gjort det akademiskt men också på ett personligt plan då jag har levt nära dem som upplevde kriget inpå bara huden, de som förlorade sina familjer och barn till dem. För mig har alltid de enkla svart-vita skildringarna av vad som hände räckt till, jag förstod redan i barndomen att det var så mycket mer komplext än så. Som alla krig.

Historikern Henrik Berggren har gjort en heroisk och nödvändig insats när han i tre böcker har skildrat det andra världskriget från svensk horisont. Det lilla neutrala landet som gjorde allt för att inte dras in i stormakternas förödande strid, som försökte navigera mellan ont och gott och i ljuset av hur man trodde att det skulle gå. Berggren lyckas gestalta hur en gråzon ser ut och växer fram, han berättar om enskilda människoöden som får följa med från bok till bok men också om de stora besluten som fattas av presidenter och generaler.

För mig visar böckerna att vare sig opinionen eller situationen var entydig; brotten mot neutraliteten var en sak men vad betydde det att vara tyskvänlig? Att en tysk skola som lärde ut naziideologi fick fortsätta hela kriget å ena sidan, äldre herrar uppvuxna med Goethe som inte kunde få in i sin tanke att landet nu behärskades av hat och revanschism å den andra? Och anti-semitismen som sannerligen inte bara fanns i Tyskland utan hade grogrund också i vårt land när tyska judar försökte fly? Alla män som låg i beredskap i omgångar och blev av med lönen som behövdes hemma, de finska krigsbarnens öde, känslan av att Hitler var oövervinnelig, viljan att hjälpa grannländerna men inte kunna och de påhittiga lösningarna som uppstod, alla enskilda individer som utövade motstånd vare sig de var svenska direktörer i Polen eller kvinnliga kontorister som förmedlade budskap till de allierade.

Efter att nu ha läst ut den sista delen av trilogin påminns jag om det faktum att världen i någon mening insåg att Tyskland skulle förlora redan efter slaget vid El-Alamein i november 1942, även om den mest kända vändpunkten var Stalingrad i februari 1943. Efter tre år hade krigslyckan vänt för Tredje Riket, ändå fortsatte kriget ytterligare nästan tre år. Det är en indelningen värd att lägga på minnet.

Skildringen av hur Sverige och svenskarna försökte hantera och balansera osäkerheten inför den kommande freden ger nya perspektiv – nu vet vi facit men då visste ingen hur de allierade skulle hantera den internationella ordningen. Och det tog lång tid och var diplomatiskt delikat att hitta fram till den rättsordning som sedan dess – trots kallt krig, upprustning och regionala krig – har styrt de mellanstatliga relationerna. Och det arbetet pågick parallellt med under de sista åren av bekämpandet av Nazi-Tyskland och axelmakterna.

Idag ifrågasätts den internationella rättsordningen av just den stormakt som en gång garanterade den, USA. Att läsa Berggrens böcker påvisar också hur fel det är att tala om att Europa räddades av USA. Händelseförloppet var mer komplicerat än så, men den starka transatlantiska länken kom att bli en nödvändig bas för den ordning som skapades gemensamt efter 1945. Det Donald Trump gör är inte bara dumt, historielöst och kontraproduktivt för USA, det är i grund och botten också ett förräderi mot alla dem som under 80 år byggt upp den globala kollektiva säkerheten. Det är ett politiskt haveri i egoismens tecken som vi alla dras med i.

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Små men rationella åtgärder kan åstadkomma en del för klimatet – om politiken vill

Klimatpolitiken. Få politikområden lyser så mycket i sin frånvaro som den i vår regering. Klimatpolitiska rådet har just presenterat sin rapport, en rapport som återigen visar att de politiska åtgärder som införts och som föreslås inte räcker till för att nå Sveriges klimatmål. Och andra rapporter visar att för första gången på många år ökar Sverige sedan ett tag sina utsläpp av växthusgaser. Och det mitt i ett läge där världen värms upp fortare och mer än någonsin. De höga matpriserna handlar till stor del om klimateffekter (men också kriget i Ukraina förstås). Och det kommer att bli mer av det.

Det här är ingen text som för femtioelfte gången skall argumentera för att världen upplever en klimatförändring som orsakats av människans påverkan. Inte heller skall det handla om att vissa partier i regeringsunderlaget förnekar denna kunskap om klimatförändringarna. Nej, det här handlar om några goda råd som bygger helt på den forskning om hur politiska reformer genomförs, hur man på ett ganska enkelt sätt kan skapa förändring oavsett vilka ideologiska (inom en demokratisk ram) principer man bekänner sig till.

Regeringen vill höja ROT-avdraget till 50 procent av arbetskostnaden. OK, gör det men reservera det höjda avdraget för klimatpolitiska åtgärder som solceller, energieffektivisering och vidga RUT till att också omfatta plantering av träd och buskar i trädgårdar. Temperaturstegringen kommer inte att stoppas av det men uppmärksamheten på dessa frågor ökar och lite grand gör det.
När åtgärder införs betänk rättvisefrågorna. Varför skall bilägare i storstäderna gynnas genom sänkta bensinpriser när det är på landsbygden med långa resor och ingen särskilt kontinuerligt kollektivtrafik som bränslekostnaden begränsar människors frihet? Inför reseavdrag som gynnar personer utanför storstadsområdena istället för att sänka bränslepriserna rät över. Det lättar lite på dryga kostnader för den som har ett antal mil till jobb eller service.
Laddningsstationer måste finnas i hela landet. Om elbilarna skall bli fler behöver landsbygden tänkas in. Subventionera samfälligheter, byalag och hembygdsföreningar som vill bygga laddplatser. Och låt kanske tillgång till en laddstation vara ett kriterium för bygglov för stora affärscentrum utanför centralorter?
Utveckla och öka den inhemska produktionen av fossilfria eller nästan fossilfria drivmedel till skogsmaskiner och lantbruk. Kommunala satsningar finns, vi behöver fler.
Låt större städer som planterar (inhemska arter) träd i centrum för skugga och biologisk mångfald få det subventionerat av statliga medel, kanske hälften av kostnaden, under en tioårs-period.

Det finns något som heter nudging, priset i ekonomi till Nobels minne tilldelades för några år sedan ekonomiprofessor Richard Thaler för just den insikten. Det betyder att om vi skapar en känsla av att det är lättare att, allt annat lika, välja något som är positivt för klimatet kommer de flesta att göra det. Förbud är sällan en bra väg. Men incitament och normbildning har acceptans. Och leder nästan alltid till en snöbollseffekt, plötsligt blir det fler och fler små ting som går åt rätt håll. Om man är uthållig och orkar utöva ledarskap i frågan.

Bara några tips, regeringen!

Nej, Europa har inte gömt sig bakom USAs kjolar!

Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.

Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.

Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.

Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.

Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.

Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.

Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.

Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.

*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.